Att det ska vara så lätt att älska första gången, så svårt att sluta och nästan en omöjlighet att göra det igen. Det är som att man faller livlöst, utan någon tanke på att det kanske inte finns någon som tar emot. Tills han släpper taget och man faller igen, och bara den som fallit från dessa höjder vet hur ont det gör. Man var orädd av sin ovisshet och nu är man rädd av sin vishet. Det är som att man gömmer allt man någonsin kännt när man tvingas sluta älska någon. Så djupt inom sig att bara han som förtjänar det komma hitta allt igen.Jag undrar bara om sin första kärlek, är den första man någonsin älskat, eller bara den första som fick en att känna. Att han gjorde någonting redo inom en, till för att älska någon annan.
text: Victoria Törnegren