Känns som jag inte betyder något för någon längre. Som jag är långtlångt borta, typ i rymden där det är helt svart. För det är det hos mig just nu.. Finns inte en tendens till att det skulle bli ljust heller.
När resten av världen känner att det blir vår känner jag mer att jag kryper längre och längre in i mig själv. Där det är ännu mörkare. Jag undrar hur det känns när man når botten. Jag vill iallafall inte nå den utan fortsätta kämpa. Och det tänker jag göra, för jag antar att det är det mitt liv går ut på just nu. Att kämpa. Även ifall jag tycker det är jättemörkt så tror jag inte jag visar det, iallafall inte så tydligt.

Men jag har fått reda på en viktig sak idag, och det är att du inte vill ha mig i ditt liv längre.
Det sårar, men vad ska man göra?





It's me against myself now