Jag dör lite mer och mer för varje dag som går, varje timme som rusar förbi, varje sekund som tickar..
Klarar snart inte mer, sömnlösa nätter, gråten och uppvaknandet.
Funderar lite till, gråter lite mer, tänker.
Vad kunde jag gjort bättre, skulle gjort istället, vad gjorde jag för fel, gjorde jag något fel, var det verkligen jag?
Att man kan gå från att älska någon till att hata någon på en natt.
Att säga hejdå för alltid.
Att vara som död för en person som är som mest levande för en själv.

Jag kanske ser ut att vara okej men det är jag inte. Jag har aldrig mått så dåligt. Men det är jobbigt när man inte har någon att prata med. Någon som hinner med eller tar sig tid. Alla har sitt eget. Och jag med nu, för det känns att bära det inombords. Det känns att alltid skriva till personer men aldrig få något tillbaka. Jag ger snart upp, för jag vet inte vad man kan kalla vänner snart.. Någon som aldrig ställer upp, aldrig hör av sig, och aldrig vill lyssna.. Ett sms där det står "hur mår du?" skulle vara mer än okej.. Men det har aldrig hänt och kommer nog aldrig hända heller..
Nu tycker ni jag är egoistisk, och ja det kanske jag är, men vem kan kalla sig ens vän när man vet vad jag gått igenom? Eller de flesta vet nog inte ens för de har inte brytt sig om att fråga..
Bros before hoes remember..

Nu ska jag sluta skriva för idag, hoppas alla som kan sova gör det.

"When the tears comes streaming down your face, when you lose something you can't replace"