Det är svårt att vara jag när jag inte själv vet vem jag är. Att må skit varje dag känns som århundrande, att inget kommer bli bättre, men jag vet att det kommer, men just nu känns det faktiskt inte som det. Jag vill finna ljuset igen, kunna lägga mig ner i sängen och tänka "fan va lycklig jag är" Det är en stark känsla tycker jag, att kunna känna sig lycklig, bara för ngn minut, jag vill uppleva den känslan genom hela mitt liv, men jag vet inte om "ödet" tillåter det.

Varje dag snurrar det i mitt huvud, en massa känslor sprudlar genom hela kroppen, vissa kan kännas bra, men så mke annat känns dåligt att jag tappat kontrollen över mig själv, jag vet inte längre vem jag är? Kommer jag alltid att vara såhär? Kommer jag alltid att känna såhär? Kommer jag aldrig känna lycka eller frihet? Kommer jag alltid ligga ner på botten, känna mig kvävd, att jag inte får ngn luft? Är jag värd allt detta? Varför jag? Det finns många fler som mår dåligt och jag lider med dem, tycker det är så jobbigt att folk ska behöva må dåligt pga all sorts problem egentligen, alla saker kan vara ett problem, inte för alla, men för vissa.